Alla som har ett lag nära hjärtetrakten vet hur ont det gör när VI förlorar, lika underbart är det när vi vinner. Modo vann äntligen SM guld i år efter ett antal goda och mindre goda försök. Jag minns 1994 som alla andra och lider. Jag minns avslagna träklubbor, fula påhopp och grymt mycket känslor. 1999 har jag helt glömt. Hela 2000- talet har varit en bergochdalbana med några goda försök men aldrig riktigt nära. I år däremot så började det snackas tidigt om att något stort låg och lurade. Ny sportchef, nytt skrytbygge, ny optimism, jänkare och slovaker i laget. Själv vågade jag aldrig riktigt hoppas. Som vanligt. Men egentligen, innerst inne hoppades även jag. Så kan det vara, det är även det en form av supporterskap. Den avvaktande, tysta, statistikbitande distanssuportern som lider och våndas.
Om man har vuxit upp i Övik är det svårt, ja nästan omöjligt att inte ha någon form av relation till ishockey. Det spelar ingen roll om du gillar eller avskyr sporten, den finns där, omöjlig att värja sig emot. Överallt pratas det om denna sport. I skolor, affärer, på fest, i bankomatkön, på spelningar, på gatan. Även den minst hockeyintresserade Öviksbo vet namnet på modos främsta målgörare och målvakt. Så fick då äntligen jag och hela denna lilla stad och alla andra suportrar starta det gigantiska jublet som kommer att eka länge ännu. Så stort.
//Anders
Etiketter: hockey
