Populärmusik från Vittula

När jag första gången såg Mikael Niemis bok var jag bergsäker, min intuition talade, att den här boken komer jag att gilla. Boken slog ner som en bomb. En litterär pendang till Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Nästan lika träffsäker, nästan lika kompromisslös. Äntligen var boken skriven som jag hade väntat på länge, utan att egentligen veta om det. En röst som talade till mig och som jag svarade. Länge benämnde jag boken som "favoritbok". Idag har jag slutat med sådana uttryck. Jag är för tråkig, för gammal.
Kanske är det naturligt att jag stoiskt vägrat se filmatiseringen av en bok som kallats "favoritbok". Magin kan så lätt brytas, förtrollningen upphävas. Men ikväll blir det ändå till att kolla, fan den går ju på TV.
//Anders