Upplevelser i underjorden

Släpade mig ner till perrongen och inväntade tåget. Benen darrade och illamåendet var närmast outhärdligt. Jag visste att resan skulle bli jobbig, snarast outhärdlig. Så länge ljuset skiner in genom vagnsfönstret är det överkomligt men när tåget närmar sig tunneln in i underjorden blir luften torrare och svårare att andas. Det blir en golgatafärd mot mörkrets hjärta. Nu blir kampen nödvändig. Vid en av underjordens stationer stiger några ungdomar på med en apparat som utsänder skränande, skärande toner som ekar skarpt i mitt huvud, det är en fruktansvärd disonans. Vid nästa station stiger de av, jag kan urskilja konturerna av uppstickande horn under deras huvudbonader och en spetsig svans som sticker ut under den långa rocken. Färden går nu allt snabbare, det är ett vansinnigt tempo. Dimman tätnar i vagnen och hettan är så stark att jag svettas floder, det går runt i mitt huvud. Skakningarna från tåget gör att jag knappt kan hålla balansen, ljudet är öronbedövande. Så plötsligt hör jag ett skärande ljud i mitt huvud. Ljudet är så starkt att det överröstar alla andra ljud. Jag inser att det är tåget som bromsar för att slutligen stanna helt. Dimman börjar sakta att skingras i tåget men det är fortfarande svårt att urskilja några konturer. Jag vet att jag är framme nu, längst ner i underjorden har jag hamnat, jag har slutligen nått mörkrets hjärta.
Nu finns ingen återvändo, jag måste försöka ta mig mot ljuset. Plötsligt stannar en tiggare vid min sida och frågar om några kronor. Jag svarar med sluddrande röst att jag inte kan nu, jag mår dåligt, jag måste hem. Tiggaren tittar på mig med en medlidsam blick och frågar om hon kan göra något för mig. Jag svarar nej tack, jag skall bara försöka ta mig hem. Hon nickar och går vidare. Sedan blir allt svart för ett ögonblick och det känns som jag förlorar fotfästet och börjar sväva. Plötsligt står jag vid foten av en brant trappa och ser en tunn strimma ljus längst upp. Jag börjar sakta ta mig uppför trappan och ljuset blir allt skarpare ju längre uppåt jag kommer. När jag har nått det översta trappsteget kan jag känna den befriande luften slå emot mitt ansikte. Jag vet att jag är räddad. Jag kommer att komma hem.
//Anders

Snus

Snus. Jag försöker vara livsnjutare. I en livsnjutares liv ingår att då och då vara under influens av nikotin. Snus är bra, snus är gott, snus är skönt, snus är vackert, snus är konst, snus är kultur, snus är snäll, snus är grymt, snus är trevligt. Snusdoseavtryck på jeans är vackert det också. Då var det sagt.
//Anders

Det där nya som skulle vara så bra

En epok har gått i graven. I hemmet under TV-apparaten...vänta nu...ta ett djupt andetag...STÅR EN DVD. Så har då VHS- eller i folkmun Videoeran nått sitt slut även i min värld. Kära gamla video jag kommer att sakna och sörja dig, hundratals filmer har du visat för oss. Men allting har ett slut och det var dags att gå vidare i livet. En ny tid stundar, den moderna tiden. Och vi står rustade. Rustade med en splirrans ny DVD spelare.
//Anders

Populärmusik från Vittula

När jag första gången såg Mikael Niemis bok var jag bergsäker, min intuition talade, att den här boken komer jag att gilla. Boken slog ner som en bomb. En litterär pendang till Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Nästan lika träffsäker, nästan lika kompromisslös. Äntligen var boken skriven som jag hade väntat på länge, utan att egentligen veta om det. En röst som talade till mig och som jag svarade. Länge benämnde jag boken som "favoritbok". Idag har jag slutat med sådana uttryck. Jag är för tråkig, för gammal.
Kanske är det naturligt att jag stoiskt vägrat se filmatiseringen av en bok som kallats "favoritbok". Magin kan så lätt brytas, förtrollningen upphävas. Men ikväll blir det ändå till att kolla, fan den går ju på TV.
//Anders