Upplevelser i underjorden

Släpade mig ner till perrongen och inväntade tåget. Benen darrade och illamåendet var närmast outhärdligt. Jag visste att resan skulle bli jobbig, snarast outhärdlig. Så länge ljuset skiner in genom vagnsfönstret är det överkomligt men när tåget närmar sig tunneln in i underjorden blir luften torrare och svårare att andas. Det blir en golgatafärd mot mörkrets hjärta. Nu blir kampen nödvändig. Vid en av underjordens stationer stiger några ungdomar på med en apparat som utsänder skränande, skärande toner som ekar skarpt i mitt huvud, det är en fruktansvärd disonans. Vid nästa station stiger de av, jag kan urskilja konturerna av uppstickande horn under deras huvudbonader och en spetsig svans som sticker ut under den långa rocken. Färden går nu allt snabbare, det är ett vansinnigt tempo. Dimman tätnar i vagnen och hettan är så stark att jag svettas floder, det går runt i mitt huvud. Skakningarna från tåget gör att jag knappt kan hålla balansen, ljudet är öronbedövande. Så plötsligt hör jag ett skärande ljud i mitt huvud. Ljudet är så starkt att det överröstar alla andra ljud. Jag inser att det är tåget som bromsar för att slutligen stanna helt. Dimman börjar sakta att skingras i tåget men det är fortfarande svårt att urskilja några konturer. Jag vet att jag är framme nu, längst ner i underjorden har jag hamnat, jag har slutligen nått mörkrets hjärta.
Nu finns ingen återvändo, jag måste försöka ta mig mot ljuset. Plötsligt stannar en tiggare vid min sida och frågar om några kronor. Jag svarar med sluddrande röst att jag inte kan nu, jag mår dåligt, jag måste hem. Tiggaren tittar på mig med en medlidsam blick och frågar om hon kan göra något för mig. Jag svarar nej tack, jag skall bara försöka ta mig hem. Hon nickar och går vidare. Sedan blir allt svart för ett ögonblick och det känns som jag förlorar fotfästet och börjar sväva. Plötsligt står jag vid foten av en brant trappa och ser en tunn strimma ljus längst upp. Jag börjar sakta ta mig uppför trappan och ljuset blir allt skarpare ju längre uppåt jag kommer. När jag har nått det översta trappsteget kan jag känna den befriande luften slå emot mitt ansikte. Jag vet att jag är räddad. Jag kommer att komma hem.
//Anders